Att vara liten

Förmodligen är jag inte själv om att känna mig lite med jämna mellanrum. "Alltid! " skulle min man säga.
För vem är det som står och sträcker på sig jämt efter något som ligger på översta hyllan i köket och förjäves förösker bli baaara några millimeter längre för att nå just det jag vill ta ner. Eller varflr är det just med mig det händer att jag får saker och ting över huvvet då jag inte når ordentligt och så till slut lyckas jag få tag i kanten och så häller jag allt över mig själv. Som en liten bäbis som är på upptäcksfärd. LOL
Att få en hel strykkorg över huvudet är väl inte så farligt, det är för det mesta mjuka saker i korgen, förutsatt att jag inte glömmer vattenflaskan eller ännu värre självaste strykjärnet i korgern efter strykning.... ajjajajjjajj!

Imorse på väg till jobbet såg jag en liiite krabatt som inte kan ha det lätt, kan man tro, hon/han dock verkade itne vara ett dugg bekymrad över att hon/han var liten. En söt lite ekorre studsade runtbland träden och hoppade från gren till gren.
Undrar hur många människor som stannar till ex just när de ser en ekorre bara för att följa den med blickan för en stund. Alla verkar jäkta och inte se det som eg händer runt omkring oss. En sån kort stund då man stannar till kan man upptäcka vilken jäktad liv vi lever i. Det sjuder av energi rutomrking en.. men att få stanna upp... och bara titta... lyssna... iakta...
ALLA BORDE STANNA UPP NÅN GÅNG!